Ögonblick

Varje gång jag tänker på att vi ska ta studenten eller vad man ska göra till höstens så får jag lite panikkännslor. Paniken beror inte så mycket på vad jag ska göra till hösten, för det kommer nog lösa sig på något sätt. Utan paniken är att mina vänner ska flytta härifrån och att vi inte kommer att träffas på ett tag.
Men i veckan var det en människa som sa till mig att de riktiga vännerna kommer alltd finnas där hur långt ifrån varandra ni än hamnar ett tag. De riktiga vännerna kommer du att hålla kontakt med, ni kanske inte träffas varje vecka men senare i livet kan ni hitta tillbaka till varandra.
Jag fårstod också att det är upp till mig, och mina vänner, om vi kommer att glida isär eller inte. Jag bestämmer själv att jag vill hålla kontakten och hoppas att min vänn känner att det är lika viktigt från dess håll.
Jag förstår att det kan vara svårt för alla att träffas på samma gång,  men det kan ju räcka med telefonsamtal och en fika på stan ibland.
Jag vet iaf vilka jag vill alltid ska finnas i mitt liv, och jag ska se till att de kommer att stanna där.

Jag och mamma gick på en promenad idag, det var ju så skönt väder. Vi pratade om vad jag ska göra till hösten. Varje gång jag har pratat om det så får jag typ ångest för jag vet inte vad jag vill och vad som ska hända. Men idag när vi gick så fick jag en kännsla som man hade när man var liten. Kanske låter konstigt men det känndes i luften och på fågelsången att det skulle bli vår. Den kännslan kommer jag ihåg av någon anledning och allt kändes så bra. Vår betyder glädje och värme och att det snart är sommar och sommarlov. Det gjorde allt lite lättare, det gör ingenting att inte veta. I år är ju inte som alla andra år när man har en plats att vara på till hösten. Jag hoppas att jag kan komma på min nya plats snart men det är inte hela världen om jag inte gör det heller. Det kommer ju lösa sig på nåt sätt.